Höst och juletid

I höst ordnade finska beardisklubben en föreläsning med Marko Koskensalo. Temat var motivation och hur man bedömmer hundens mentalitet med avseende på arbetskapasiteten. Han hade med två av sina egna hundar och på bilderna syns den äldre hunden, en malinois (jag tror han heter Mecberger Duunari, en av finlands främsta arbetsmallar). Med enorm kraft angrep han träningshandsken på kommando. Ordföranden i beardisklubben var en av dem som prövade på att hålla handsken då hunden grep tag och som ni ser var hon rätt vimmelkantig av styrkan hos denna hund. Nå, nu är väl inte målet med beardisaveln att få fram såna här extrema arbetshundar, utan en aktiv sällskapshund om jag förstått saken rätt, så man kan inte riktigt jämföra en malinois av working-typ med en genomsnittlig beardis, eller någon beardis överhuvudtaget. Den här hunden var så fokuserad på att få hugga tag att han bara låg och sakade (jfr taxdarr) på gräsmattan innan han fick skrida till verket. Några beardisar blev testade av Marko och de flesta var inte vana att leka med en främmande karl, men han var skicklig att trissa upp leklusten hos de flesta. Han nyttjade sitt kroppsspråk att locka, hota lite, dra sig tillbaka mm. för att få fart på hundarna här nedan är en beardis med matte som jag tyvärr inte vet namnet på.

Han hade också med sig en ung schäferhane, som fick visa hur den inledanade motivationsträningen kan gå till. Innan hunden får gå fram till matskålen så håller Marko fast hunden så att den verkligen får kämpa sig fram till maten. Detta kämpande och denna vilja överför han sen till hundens arbete i t.ex. spåret eller på träningsplan genom att ta med hundens mat dit och göra på samma sätt där. Det är viktigt att hunden får rätt inställning och känsla från första början. Det var verkligen intressant att får höra och se hur en framgångsrik skyddshundstränare tänker kring motivation och hundträning. Det kom också fram med all önskvärd tydlighet att man inte kan tvinga hunden att bita tag i leksaken, den måste själv vilja göra det och det görs bäst genom lek och uppmuntran.

Dino och jag var också under hösten till Seinäjoki på utställning. Själv har jag blivit lite lat på utställningsfronten och numera blir Dino visad av sin uppfödare. Det gick helt OK för Dino i championklassen, jag hade tränat lite för flitigt med honom dagarna innan så han hade lagt på sig något extra gram, vilket domaren anmärkte på så det blev ERI (EXC) och så blev han trea i sin klass. Dinos syster Mandy fick CERT, CACIB och blev FIUCH samt BIM så det var inte dåligt. Uppfödargrupp blev det också med HP, där ingick Dinos bror Roope, Mandy och mamma Orry förutom Dino, som jag faktiskt visade då , så helt sysslolös var jag inte. Seinäjoki-utställning måste vara en av landets mest välbesökta (eller så är det en för liten hall) för det var mycket trångt och massor med hundar och människor överallt. Jag försökte räkna ihop antalet och kom fram till nästan 4500 anmälda hundar fördelade på två dagar och det var nog mest på lördag då Dino och jag var på plats. Nedan är en bild tagen i höst av Dino.

Eddie och Dino har fått vara på hundsim under hösten. Dino börjar så smått förstå sig på det nu och simmar på rätt så bra utan linor. Senast var undervattensstrålen på och då tyckte han det var bäst att simma i zickzack. Eddie simmar också utan linor, men lite mera under protest. Vatten är inte hans grej riktigt, men efteråt gillar han att bli strechad och att sitta på vibrationsmadrassen. Simningen tar nog på både för hundarna och för mig. Vi brukar vara trötta efteråt. Nu blir det paus i simningen någon månad så får vi se sen i vår om vi tar upp det igen.

Dino har också gått en kurs i agility med mig. Han gillar det storligen. Men jag får vara skärpt hela tiden för helst springer han och hälsar på de andra hundarna. Ett och två hinder går bra, men sen vid det tredje bär det oftast av. Viltspår kommer vi att träna och förhoppningsvis tävla i nästa år. Han har mycket enkelt för sig i spåret så jag hoppas det ska gå bra och att vi får några ettor.


Eddie har mest fått träna hemmavid och några gånger med privattränare. Lydnad är det vi siktar in oss på och det går helt ok. Själv tycker jag att en etta inte kan vara långt borta nu, men vi får se. Till våren, sommaren ska vi om allt går som det ska tävla i lydnad igen. Eddies päls växer så det knakar, inte visste jag att en beardiepäls växer med ca 15 cm i året, men så verkar det på Eddies päls i allafall. Som tur är har det frusit på nu så man slipper all sand som annars kommer in med pälsen. Nu har t.o.m. kommit lite snö, så man börjar få lite julstämning.